Rapport

Jag ser en tunnel. En perspektivlös avgrund beklädd av rostiga rakblad. Jag ser mig själv mitt i den, desorienterad, med en enda väg att gå. Jag är ensam och börjar springa. Jag springer så fort jag kan för någonting springer bakom mig. Jag känner en desperat önskan om en uppenbarelse av trygghet. En liten gnutta av intränat beteende. En enkel repetition. En stärkande hand som klappar mig på axeln och vrålar bra bra bra! Du är så himla bra! Den finns inte här. Jag befinner mig mitt i ett modprov. Ett riktigt modprov. Och som alltid annars när man skådar in i mörkret ser jag ingenting.

Ska du inte börja med en riktig sport? sade mannen hånfullt. En kasernjägares marscherande på vägen mot markan. Vad är mitt eviga sökande längs oritade vägar mot honom? Vad är ensamheten värd mot tryggheten? Vad var Feidippides steg mot historien mot denna mans fullbordade vision av en kortklippt gräsplan? Det jag gör är inte bra, inte bra säger han och sträcker ut armarna i hopp om att jag ska omfamna dem i ett fulländat bett som får honom att vråla Har ni sett? Har ni sett! Det finns lite i mig ändå. En liten gnista av vad som kunde varit. Ett utmärkt bett följt av utbackning, tvärnit, skall, rörelse och nytt bett. Jag kunde vara någonting vackert som krossar allt.

Ska jag inte byta till en riktig sport? Samtidigt. Hur långt skulle du springa för att rädda allt du tror på? Feidippides sprang tills han dog. Nej det gjorde han inte men vi gillar myten om att så var fallet. Feidippides, en av Greklands mest vältränade löpare sprang de 35 kilometerna utan större problem. Vi definierar ofta mod i krig. Kunskap i strid. Den följande tystnaden som frid. Här någonstans springer en vild tanke fram i medvetandet. Jag ser mig själv som ljuset som leder genom mörkret. Jag är urkraften som vägrar ge upp. Jag är trehundratusen kilometer i sekunden på en hundradel. Jag är tanken mitt i en världsförändrande upptäckt.

Vem är du gamle man? En bortglömd hjälte ur staden som försvann? Han som slogs bäst i slaget utan skyddsväst? Vad är du när du möter ensamheten? Vad var det du slogs för? Vad beskyddade du? Vem sjöng sånger om dig efteråt? Vad handlade Gallpoli om? Vem bar budskapet och vilka missade det?

Det kan omöjligt vara att människor har fel. Det är inte så att transporten fullbordar ett ofullbordat faktum och avslutar den brottsliga intentionen. Väl om så, så väl. Någonting låter framför mig. Steg kommer mot mig. Dådkraft. Tröttheten kickar in i lungorna men ridån står för fulla hus och scenen … scenen. Jag kan inte se dem. Någonstans på vägen under resans gång inser jag vad vi behöver. Jag springer genom rädslan i en våg av enkla tankar som sjunger, sjunger eller skriker. Och troligen kommer just du inte glömma mig. Det är någonting med tystnaden mellan ljuden. Det är min avsaknad av kortvågsfjärrkontroll.

Riktig styrka ligger i förmågan att hantera situationer där du känner dig svag. Styrkan ligger i att lära sig älska den perspektivlösa avgrunden, att se glädjen i desperationen och möta skräcken i det okända med ett stilla tilltagande leende. Jag klarar det inte. Jag saknar den styrkan men skickar en löpare att speja för mig. Någon som bär mig vidare. Någon som tror på mig och vägrar lämna mig helt bakom.

Tänk om din sport inte är den hårdaste? Någonting vassare, trubbigare blodsmakande förbannad pestsmittad härd av mörker. Ängar fulla med fästingar utan bakkropp som bara suger och suger ut i ingentingheten. Det är då de rostiga rakbladen förvandlas till blommor på en äng. Det är då såren läker samman till ärr av minnen – kärleksfulla, smärtsamma, intensiva, älskvärda, saknade. Det är då du inser att varje steg av vikt bär vi med oss. Låt oss ta dem i språng med rikting mot det vi inte ser. Arbeta för en helhet vackrare än beståndsdelen av dig själv.

Låt musklerna spela fritt. Deltag, slit och kämpa tillsammans. Det är det rapport handlar om.

Att klara hela sträckan tillsammans.